Ja detta är dagen ja hellst hade sluppit, dagen då allt verkligen vällde över än, dagen då verkligheten kommer ikapp en. Dagen när den sista vilan och ett tårfyylt färväl är de sista vi gör.

Att sitta där i kyrkan var bland de jobbigaste jag gort, att försöka kontrolera tårarna så man inte bryter ihop totalt. Att se all den sorgen vi alla har inom oss var på ett vis en glädje eftersom alla dessa människor bryr sej.  När vi kom fram till avskedet luktade ja på min ros och sa tyst "Farmor känner du doften av rosen som aldrig dör" Efter det hade ja hellst viljat springa ut därifrån och bryta ihop totalt. Fast de jobbiga var fortfarande inte över, bergavningskaffe eller minnesstund som de heter. Vilket påfund. Sitta med hårt samanpressade käkar och trycka tillbaka de man kände av anledningen till att detta var inte rätta stället att bbrtya ihop på.

Nu när man är hemma, tömmer kameran på alla korten, sätter sej själv och minns. Doften av nybakad kubb när man kom i hallen, maten på spisen som smakade bätre än allt annat, blommorna som så vackert vajade i vinden en strålande sommardag.  Och allt annat man bara minns, de är Farmor för mej.

Men nu tackar jag för mej, sätter mej i ett hörn i fosterställning och bryter ihop totalt. För de här är platsen för mej att bryta ihop på, låta tårarna komma tills de inte finns fler.

För att ur allt detta åter resa mej starkare än förr, med vetskapen om att jag har än till skyddsängel som vakar över mej.