Ja detta är dagen ja hellst hade sluppit, dagen då allt verkligen vällde över än, dagen då verkligheten kommer ikapp en. Dagen när den sista vilan och ett tårfyylt färväl är de sista vi gör.

Att sitta där i kyrkan var bland de jobbigaste jag gort, att försöka kontrolera tårarna så man inte bryter ihop totalt. Att se all den sorgen vi alla har inom oss var på ett vis en glädje eftersom alla dessa människor bryr sej.  När vi kom fram till avskedet luktade ja på min ros och sa tyst "Farmor känner du doften av rosen som aldrig dör" Efter det hade ja hellst viljat springa ut därifrån och bryta ihop totalt. Fast de jobbiga var fortfarande inte över, bergavningskaffe eller minnesstund som de heter. Vilket påfund. Sitta med hårt samanpressade käkar och trycka tillbaka de man kände av anledningen till att detta var inte rätta stället att bbrtya ihop på.

Nu när man är hemma, tömmer kameran på alla korten, sätter sej själv och minns. Doften av nybakad kubb när man kom i hallen, maten på spisen som smakade bätre än allt annat, blommorna som så vackert vajade i vinden en strålande sommardag.  Och allt annat man bara minns, de är Farmor för mej.

Men nu tackar jag för mej, sätter mej i ett hörn i fosterställning och bryter ihop totalt. För de här är platsen för mej att bryta ihop på, låta tårarna komma tills de inte finns fler.

För att ur allt detta åter resa mej starkare än förr, med vetskapen om att jag har än till skyddsängel som vakar över mej.

Jag drömmer om att få höra din röst, viska dom magiska orden till tröst.

Att allting kommer bli bra, att vi kommer ses en dag.

Du glittrade likt en stjäna, du sken likt en sol.

Du var som en blomma, så vacker på vår jord.

Du skänkte oss glädje, du skänte oss skratt.

Du nu fortsätter färden, stegen styr mot andra världen.

När jag tillslut lyckats somna inatt och sedan vakna med ett ryck och  hoppades på att gårdagen bara varit en dårlig mardröm, men tyvärr var den inte det. Tyvärr kom verkligheten ikapp mej även idag, försökte jobba några timmar men de gick bara inte att vara där.

Du somnade tyst och stilla in, och försvan med en vind.

Vill ta mej i din famn, och krama din hand.

Tårarna sakta rullar ner, för jag aldrig kommer se dej mer.

Jag hoppas du har det bra, för vi kommer ses en dag.

Du och farfar nu tillsammans är, jag hoppas ni lyckliga är.

Himlen har fått en nya ängel, och ja vet att dom tar väl hand om dej. Hälsa  alla dom där som man verkligen saknar här bland oss.

Den 28:e Februari är en dag jag aldrig kommer glömma så länge som jag lever, eftersom en kär familjemedlem inte längre finns ibland oss. Jag kommer aldrig att glömma dej, och är väldigt glad att jag åkte upp och hälsade på idag under min lediga dag. Lovar dej att jag ska bli brandman så du kan titta ner på mej och vara stolt, för den jag är. Saknar dej redan och saknaden kommer alltid att vara stor, den enda ljusglimten som finns är att du har de bra där du är nu bland alla andra som har fått lämna oss.